En inkörsport till äventyrsspel. Discworld har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. Jag hade spelat andra äventyrsspel innan, som Indiana Jones and the Last Crusade för Amiga 500 eller Loom, men då var jag så liten att jag knappt kunde läsa svenska, än mindre förstå engelska. Jag minns också hur jag såg min väns storebror spela Beneath a Steel Sky, och jag var otroligt nyfiken på det spelet. Men det första spelet jag verkligen spelade själv och förstod var det första Discworld-spelet på vår då häftiga 486-dator med 66 MHz. Det var min bror som rekommenderade det eftersom han redan var ett stort fan av Terry Pratchett-böckerna.

Det här blev faktiskt det första spelet jag köpte själv till PC, och jag spenderade otaliga timmar med det. Pusslen var svåra! Jag tror att de fortfarande skulle vara det idag om jag inte redan kände till lösningarna, men varje steg i spelet var så roligt, och när man löste ett pussel kändes det som en stor prestation. Och Eric Idle som rösten till Rincewind var helt perfekt. Ett av mina favoritpussel, som jag fortfarande minns, är när man först måste lägga en bläckfisk i en toalett, sedan lägga katrinplommon i en fiskares kaviar, så att han springer till toaletten, blir fångad av bläckfisken och man kan stjäla hans bälte. Så roligt och genialt!

Discworld var verkligen min inkörsport till point-and-click-äventyrsspel, och det var som en drog. Jag jagade efter den rosa draken och försökte hitta ett äventyrsspel som var lika bra som Discworld. För mig hittade jag det inte förrän uppföljaren kom, men det betyder inte att jag inte har spelat massor av andra fantastiska point-and-click-spel – det har jag verkligen, och jag kommer säkert att prata om dem också. Men Discworld kommer alltid att vara min favorit, och inget kommer någonsin att kunna mäta sig med det.

Spelets charm låg inte bara i dess humor och knivskarpa dialoger utan också i dess trogna återgivning av Pratchetts universum. Ankh-Morpork, den livliga och kaotiska staden där spelet utspelar sig, kändes lika levande och detaljrik som i böckerna. Att få utforska stadens mörka gränder, träffa galna karaktärer och lösa komiskt absurda problem var en fröjd. Spelet tog verkligen Terry Pratchetts värld och satte det i ett format som var lika underhållande som hans romaner.

Jag minns att jag, som ung spelare, ofta fastnade på de kluriga pusslen. Det fanns ingen internetguide att tillgå, så jag var tvungen att antingen experimentera eller diskutera med min bror eller vänner för att lista ut nästa steg. Det var frustrerande ibland, men det gjorde att varje lösning kändes som en seger. Ett annat minnesvärt ögonblick var när man skulle stjäla en trollkarlshatt för att kunna förvandla en präst till en groda. Det var sådana absurda, knasiga moment som gjorde spelet så unikt.

Discworld-spelen introducerade mig också till en värld av litterära referenser och ordlekar, något jag inte riktigt uppskattade till fullo förrän jag blev äldre. Som barn var det mest humorn och pusslen som drog mig in, men när jag senare läste Pratchetts böcker insåg jag hur väl spelet fångade hans satiriska skärpa och samhällskommentarer. Det var ett spel som inte bara var roligt, utan också smart och fullt av lager.

Efter Discworld var det svårt att hitta ett spel som verkligen kunde mäta sig med den upplevelsen. Jag jagade det där perfekta point-and-click-spelet, och även om jag stötte på många bra titlar som Monkey Island-serien, Day of the Tentacle och Grim Fandango, var det något med Discworld som jag alltid återvände till. Kanske var det humorn, kanske var det den unika världen, eller kanske var det bara nostalgin – men inget annat spel lyckades riktigt fånga samma känsla.

Discworlds uppföljare, Discworld II: Missing Presumed…!?, var också en höjdpunkt för mig. Den byggde vidare på allt jag älskade med det första spelet, och jag skulle säga att det till och med överträffade originalet på vissa sätt, med ännu mer sofistikerade pussel och en större värld att utforska. Men ändå, det första spelet, med sina kluriga gåtor och absurda humor, kommer alltid att vara det som står mig närmast.

Och ja, till sist – fick någon någonsin tag på numret till åsnekärran?