Början på ett tv-spelsberoende. När jag tänker tillbaka på Super Mario Bros / Duck Hunt-kassetten känns det nästan som en abstrakt minnesbild. Jag måste ha varit ungefär fem år gammal när mina föräldrar kom hem med NES Action Set – paketet med två kontroller, en Zapper och spelet Super Mario Bros / Duck Hunt. Vid den här åldern var det spelet riktigt svårt, och jag och min två år äldre bror fick verkligen kämpa för att ens ta oss till andra banan.

Det är svårt att förstå idag, men på den tiden var allt nytt och annorlunda, helt olikt alla andra ”leksaker” man hade rört vid tidigare. När jag tänker tillbaka på det är det nästan omöjligt att föreställa sig att vi inte ens visste att man kunde gå ner i det fjärde röret på första banan eller hitta den osynliga 1-Up-svampen strax efter. Jag spelade det här spelet så mycket att jag började drömma om det, och idén att springa ovanpå andra banan kom faktiskt till mig i en dröm. Jag drömde att man kunde komma till en hemlig bana om man sprang ovanpå. När jag vaknade slängde jag mig på spelet och började kämpa mig mot andra banan för att testa min teori. Vid det laget hade jag spelat så många timmar att jag hanterade det ganska bra. Och där var den – Warp Zone. Jag önskar att jag hade en bild på mitt ansiktsuttryck. Det var mitt första déjà vu-ögonblick, och jag började undra om jag fortfarande sov eller vad som egentligen hände. Jag var helt förvirrad.

Att spela spelet idag är som att cykla – du glömmer aldrig bort alla hemligheter eller de pixelperfekta hoppen (nästan, jag vet nu att det i princip är ett tidsfönster på minst 10 bildrutor). Vad som förvånar mig idag är att folk fortfarande sätter världsrekord i speedruns för det här spelet, där de kapar hundradelar av sekunder vid varje försök. Men Super Mario Bros är ett spel som alltid kommer att vara roligt att plocka upp och spela. Jag spelar det fortfarande nästan en gång i veckan.

Och man får inte glömma att Duck Hunt också fanns på samma kassett. Men när jag var fem år gammal, som alla andra barn i den åldern, stod jag en centimeter från TVoch gick helt vild med Zappern. Jag gillade Duck Hunt då, men jag tror faktiskt att jag uppskattar det mer idag. Och om man hade både Super Mario Bros och Duck Hunt på samma kassett, vad skulle du ha valt? För mig var det ingen tvekan – Super Mario Bros var alltid favoriten.

Super Mario Bros var verkligen startskottet för mitt spelberoende. Det var inte bara ett spel, det var en helt ny upplevelse som förändrade hur jag såg på underhållning. Fram till dess hade leksaker och spel varit enkla saker, men med NES och Mario öppnades en helt ny värld. Känslan av att utforska en digital värld, där varje nivå var fylld av överraskningar och utmaningar, var något jag aldrig hade upplevt tidigare. Att klara av ett svårt hopp eller hitta en hemlighet kändes som en stor triumf, och jag var fast.

Jag minns hur jag och min bror satt timmar i sträck och försökte bemästra spelet. Vi hade inga guider, inga fusk, och ingen internetuppkoppling för att få hjälp. Det var bara vi, TVoch handkontrollerna. Och när vi till slut lyckades ta oss längre än vi någonsin hade gjort tidigare, kändes det som om vi hade besegrat något stort. Att hitta hemligheter som Warp Zones eller att hoppa över flaggstänger var inte bara ett sätt att imponera på vänner, det var också ett tecken på hur mycket tid och engagemang vi lagt ner i spelet.

Med tiden blev vi bättre och bättre, och snart blev Super Mario Bros inte bara ett spel vi spelade ibland, det blev en rutin. Vi visste exakt var varje fiende och varje hinder fanns, och våra händer rörde sig nästan automatiskt genom banorna. Men trots att vi lärde oss spelet utantill, tappade vi aldrig fascinationen för det. Varje genomspelning var lika rolig som den förra, och varje gång vi satte oss framför TVkändes det som ett nytt äventyr.

En annan sak som jag älskar med Super Mario Bros är hur spelet, trots sin enkelhet, innehåller så många lager av hemligheter. Att hitta dolda block, osynliga svampar och genvägar gav en känsla av att spelet alltid hade något nytt att erbjuda, även efter otaliga genomspelningar. Det var som att världen hela tiden höll tillbaka lite, redo att avslöja något nytt om man bara grävde lite djupare.

När jag ser tillbaka på den tiden är det nästan svårt att föreställa sig hur spelupplevelser var före internet. Om vi fastnade på något problem i spelet, hade vi ingen möjlighet att snabbt kolla upp en lösning online. Istället fick vi prova oss fram, prata med vänner eller, som i mitt fall, hoppas att en dröm skulle avslöja svaret! Den känslan av att utforska och upptäcka något på egen hand, utan någon extern hjälp, är något jag verkligen saknar i dagens spelvärld.

Duck Hunt var förvisso också ett roligt spel, men det bleknade i jämförelse med Mario. Det var ett lättsamt spel, och jag minns hur jag och mina vänner skrattade åt hunden som dök upp när vi missade att skjuta ankorna. Men när jag tänker på det nu, var det nog mest Super Mario Bros som definierade min upplevelse av NES. Den plattformen satte verkligen standarden för vad spel kunde vara, och den satte igång en livslång passion för tv-spel.

Sammanfattningsvis var Super Mario Bros och Duck Hunt inte bara spel, de var inkörsporten till en helt ny värld av interaktiv underhållning. Det är den typen av upplevelse som formar hur man ser på spel och skapar en kärlek till mediumet som varar livet ut. Jag är fortfarande tacksam för den där dagen när mina föräldrar kom hem med NES. Det var början på något mycket större än jag då kunde förstå – en livslång passion för spel och äventyr.