Den nya generationen. Detta var såklart det första spelet jag någonsin spelade till SNES. Jag hade länge sett spelet i Nintendo Magasinet (Sveriges motsvarighet till Nintendo Power), och jag kunde knappt förstå hur vackra grafiken var. Vi hade sett konsolen på Hemköp i Sundbyberg (en vanlig mataffär vid den tiden). Vid den här tiden såldes spelkonsoler överallt, jag antar att det var för att de fortfarande betraktades som leksaker. Och samma kväll överraskade mina föräldrar mig och min bror med systemet. Inkluderat i paketet var såklart Super Mario World. Vi fick också Street Fighter 2 vid samma tillfälle, men det är en historia för en annan gång.

SNES var dock inte min första 16-bitarsupplevelse, eftersom vi redan hade en Amiga 500 i familjen. Men det var något alldeles speciellt med att spela ett nytt Mario-spel på denna fantastiska nya maskin. Och Super Mario World är fortfarande mitt favoritspelet i Mario-serien än idag. Ett spel fyllt med hemliga vägar och dolda utgångar, och att spela i en värld där man inte hade någon aning om vad som väntade var helt magiskt. Idag vet vi att det finns 96 utgångar i spelet, men på den tiden fanns det inget enkelt sätt att veta detta. Jag skulle vilja kalla det en ”pre-internet”-känsla. Jag hade åtminstone inte internet då. Så vad gjorde man? Jo, man skrev brev till Nintendo Magasinet. Min bror gjorde det en gång för att lösa ett pussel i spelet och få tag på en nyckel. Inte nog med att hans fråga fick ett svar, den blev även publicerad i Pro Player-sektionen. Tricket var egentligen väldigt enkelt: använd Yoshi för att ta med nyckeln genom en vägg (i Valley of Bowser 4). Men vi var barn, det var inte så självklart då. Det är sådana här minnen som får en att inse att man aldrig riktigt kommer att ha samma spelupplevelser igen.

Jag minns den första gången jag satte igång spelet. Den ikoniska musiken från Super Mario World fyllde rummet, och den ljusa färgpaletten och de detaljerade bakgrunderna kändes som något helt nytt. Det var inte bara ett tekniskt steg framåt, utan också en kreativ explosion. Världen kändes större, mer levande och full av överraskningar. Att upptäcka hemligheter som Star Road och alla de dolda nivåerna var en upplevelse i sig. Varje gång man hittade en ny väg eller en ny utgång kändes det som om man hade avslöjat en väl bevarad hemlighet. Och att göra detta utan några guider eller internet – det var en känsla av äventyr och utforskning som dagens spel, med alla sina genvägar och tips, har svårt att återskapa.

En annan sak som gjorde Super Mario World så speciell var hur det förenade enkelhet med komplexitet. Spelet var tillgängligt nog för unga spelare som mig, men det hade också tillräckligt med utmaning och dolda lager för att hålla äldre och mer erfarna spelare engagerade. Vem kan glömma första gången man mötte en Chargin’ Chuck, eller när man lärde sig att använda Yoshis olika förmågor för att komma åt gömda områden? Varje nytt element i spelet kändes som en belöning, och varje gåta som löstes var ett steg närmare att fullända spelet.

SNES var verkligen en revolution för sin tid. Till skillnad från tidigare spelkonsoler som NES, kändes den som en maskin designad för att ge spelare djupare och mer uppslukande upplevelser. Det var något med kraften i de 16-bitars grafiken som fick spel som Super Mario World att kännas mer än bara spel – de var världar att utforska. Även när vi hade en Amiga 500, med sin bredare katalog av spel, hade SNES en särställning med sina ikoniska titlar som kombinerade underhållning, kreativitet och innovation på ett sätt som få andra konsoler kunde.

Jag kommer också ihåg hur Street Fighter 2, som vi fick samtidigt som SNES, kändes som en helt annan typ av upplevelse jämfört med Mario. Med sina snabba, intensiva strider och karaktärer som hade egna unika rörelsemönster, visade det verkligen bredden i vad SNES kunde erbjuda. Vi kunde växla från Marios färgglada plattformshoppande till Ryu och Ken’s episka strider, och det kändes som om vi hade en hel spelvärld vid våra fingertoppar. Varje spel hade sin egen personlighet, och varje gång vi satte oss framför TVvisste vi att vi skulle få något nytt och spännande.

Tillbaka till Super Mario World, det var spelet som verkligen satte ribban för vad ett plattformsspel kunde vara. Trots att tekniken har utvecklats enormt sedan dess, och spelen har blivit mer avancerade, är det något tidlöst över det spelet. Att spela det idag ger mig samma känsla av glädje och upptäckarlust som jag hade då, när jag och min bror satt framför vår TV och försökte hitta alla de där dolda utgångarna. Det var verkligen en tid där spelandet handlade om äventyr, nyfikenhet och att dela dessa upplevelser med andra.

Så även om vi idag har alla möjliga avancerade konsoler och spel, kommer SNES och Super Mario World alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Den känslan, att för första gången starta ett nytt spel, utan att veta vad som väntar, är något som aldrig riktigt kan återupplevas på samma sätt. Det var verkligen en magisk tid i spelhistorien, och jag är tacksam över att ha fått uppleva den.